Att minnas vem jag är (Stjärnfrö/Starceed)

Jag har alltid känt mig som en främling på denna planet. Redan när jag var ett litet barn undrade jag hur vuxna människor kunde kriga och döda varandra över en bit mark på sätt som småbarn bråkar om sista tårtbiten på kalaset. Våra länder är som ett streck på en karta att kalla sitt land när vi alla är människor på ett jordklot som egentligen inte har några gränser förutom de vi hittar på. Eller hur hela länder med vuxna människor dödar varandra för att de tror på olika saker. Det jag också har känt är att det egentligen endast är några få som vill detta men att ledarna för landet bestämmer över den lilla människan som måste lyda, för annars! De vuxna människorna dödar andra vuxna människor fast de egentligen inte vill det för att någon annan säger åt dem att de måste göra det. Som ett litet barn försökte jag förstå hur de inte kunde se att detta är så fel.

Jag har även alltid undrat hur vuxna människor kan smutsa ner och förstöra vår kära jord på sätt som till och med jag som ett litet barn förstod var så fel. Där vissa människor anser sig ha rätten att bestämma hur mycket man får smutsa ner och skövla, och även anse sig ha rätt att ta betalt för att andra ska få göra det. När fick dessa människor äganderätten över vår kära moder jord? Vem har sagt att det är vi människor som har rätt att sätta gränser på vår moder, skövla och förstöra och även ta betalt och tjäna grova pengar på det?

Jag minns än idag diskussionerna jag haft när jag var liten med en del om att det finns liv bortom denna jord, och hur fördummande en del var emot mig i sin starka tro att det endast finns liv på denna planet. Jag minns även hur jag som ett litet barn låg i snön på vintern när det var mörkt med min kompis och tittade på stjärnorna med en härlig känsla inombords som jag idag kan koppla till en hemlängtan. Jag var så begeistrad i dessa stjärnor på himmelen och förundrad över vad som fanns där ute någonstans.

Det jag heller aldrig förstod var hur människor kan vara så elaka mot varandra, mobba varandra och känna sig bra med sig själv efteråt. Redan som liten var jag som en medlare för fred och att alla ska få vara med och leka. Minns att jag för ett tag sedan mötte en pappa till ett barn som bodde där jag växte upp som liten. Vi pratade gamla minnen om förr och han sa att han alltid kollade om jag var ute innan han släppte ut sin lilla dotter. För då visste han att det var lugnt.

Visst har även jag också gjort dumma saker, och varje gång har det knutit sig inombords på ett sätt som inte har känts bra. Visst har jag varit som ett människobarn som provat att slicka på den frusna lyktstolpen som om den vore en isglass och fastna med tungan.

Inombords har jag i hela mitt liv känt att det existerar någonting mer och att detta inte kan vara allt. Det är någonting inom mig, en känsla som jag inte har kunnat förstå. Det är som att jag är på en plats i ett liv som en människa men att någonting ändå känns fel. Någonting stämmer inte. Det är som en känsla av att vara malplacerad på ett vis men ändå försöka att passa in i samhället, hos människorna men ändå känna sig annorlunda. Som om jag vore en utomjording på denna planet men i en människas kropp. Denna inre känsla har funnits inom mig i hela mitt liv. Men se på mig! Jag är ju en människa här på jorden som alla andra. Varför förstår de inte att det är så fel att döda och skada varandra både fysiskt och psykiskt. Varför ser de inte illusionen när det är så tydligt som att det står en skylt som säger DETTA ÄR INTE SANT! och ändå går människan på det.

Nu ska jag inte bli konspiratorisk eftersom det tar så mycket av min energi med diskussionerna efteråt av de andra som vill övertyga mig eller idiotförklara mig att det visst är så, eller att det inte är det. Jag känner det faktiskt redan i min kropp som om det vore så vilket också är någonting som har följt mig i hela mitt liv. Det är som att jag kan känna hur jag känner mig i framtiden baserat på det jag gör innan det har hänt. Alltid har jag inte lyssnat till denna känsla men när jag gått på ”minan” alldeles för många gånger så har jag insett att jag kan lita på det jag känner inombords.

Det är nog på grund av denna förmåga att känna hur jag känner mig i framtiden på ett sätt och hur det påverkar mig baserat på det jag gör som har fått mig att vara som jag är även om de flesta andra verkar vara på ett annat sätt. Att jag till exempel alltid har varit öppen av mig även om andra har bett mig att stänga mig för att skydda mig ifrån att bli skadad. Jag har känt att jag inte är sann i mig själv om jag inte är öppen. Någonting stämmer inte igen. Den där känslan av att någonting är fel även om jag kan se att det faktiskt kan vara sant och även är det. Visst har jag blivit utnyttjad och sårad på grund av min öppenhet men ändå har jag fortsatt vara det. Samma känsla har gjort mig ödmjuk där jag delar med mig av det som jag vet till andra. Jag ser ibland hur andra håller inne med det de vet för att sätta sig själva på en högre piedestal som om de vore mer än någon annan. Det har heller aldrig fungerat för mig så jag har ödmjukt delat med mig av min kunskap till andra. Visst har detta utnyttjats även av stora företag som har tagit mina förslag till sina egna utan att ersätta mig med en krona, och även av medmänniskor som har tagit det jag vetat till sitt eget och i sin tur hävdat att det var de som kom på det och hävdat sig som mer även om de fick veta från mig. Detta är helt okej. Allt jag velat göra är att få saker fungera och hjälpa mina medmänniskor och även företag att skapa produkter som fungerar på sätt att de som använder dem kan må bra. Att vara en kugge i hjulet helt enkelt är en tillfredsställelse i sig.

Det jag försöker förmedla är min känsla av att känna mig annorlunda även om jag är här på jorden i en tillsynes människas kropp just nu som alla andra. Där jag upplever ett liv som en människa och försöker passa in i samhället tillsammans med alla andra människor och trossatser som ibland känns så främmande. Jag har försökt passa in så mycket att jag har farit långt in i den spegelvända illusionen av separation så att livet har blivit en upplevelse av ett fullständigt kaos där ingenting längre stämmer. Allt känns så fel! Jag springer i mitt ekorrhjul av att jobba, tjäna pengar, vara pappa, en man med hus, bil, husvagn, hund, häst och en säsongplats på en camping. Hela illusionspaketet om hur man borde vara en samhällsmedborgare som alla andra!

Vad är meningen med det här livet egentligen?

Detta pågick tills för cirka tolv år sedan när hela luftslottet rasade. Mattan drogs undan fötterna på mig och all grund jag trodde mig stå på försvann. Det värsta som jag kunde uppleva hände, och samtidigt det absolut bästa förstod jag först senare.

Illusionsbubblan sprack och där stod jag och inte visste vem jag var, varför jag var, vad meningen med allt detta är och så vidare.

Vad sjutton gör jag här på denna planet egentligen?
Vad finns för mening i allt detta?
Vem är jag?
Varför är jag?
Jag kände att där fanns en mening, men jag kunde inte se den.

För cirka tio år sedan sa livet åt mig genom yttre omständigheter att det är dags att vakna upp. Det är dags att minnas vem du är. Detta genom att skaka om mig ordentligt ur den spegelvända illusionen av separation (illusionsbubblan) som jag då ännu upplevde mig vara i. Detta var början på min inre resa emot en allt högre medvetenhet om den jag är.

Steg för steg skalade jag bort falska jag (roller som jag trott mig vara). Jag förändrade mina ärvda sanningar till andra som kändes sanna i mitt hjärta. Jag började följa mitt hjärta i det jag gör och även lita på den där inre känslan som alltid har funnits där men som jag inte har lyssnat till och så mycket mer. Alltmer närmade jag mig mitt sanna jag. Jag började förstå varför människan beter sig som den gör och hur saker och ting egentligen hänger samman. Jag slängde mig ut på en resa och struntade i hur den togs emot av andra. Min öppenhet, min ödmjukhet, min tillit till min inre känsla, mitt starka driv av att vilja förstå varför jag är här och vem jag är har fått mig dit jag är idag. Steg för steg har jag även delat med mig av det jag lärt mig och förstått till andra. Jag har hjälpt andra samtidigt som jag har hjälpt mig själv. Jag har visat vad som är möjligt med mig själv som exempel. Ofiltrerat(oftast) har jag delat med mig av det jag vet och har fått uppleva av min nya värld. När det har varit väldigt bortom vad man kanske kan ta till sig som en sanning har detta samtidigt skapat en rädsla för hur det ska tas emot. Men jag har gått igenom denna rädsla och ändå valt att vara öppen som förr och delat med mig av mina nya sanningar, min nya verklighet med risken av förlöjligande och brist på tilltro.

Nu har han fullständigt tappat vettet!

Längs resan har jag fått till mig saker om vem jag är och vad jag egentligen gör här på jorden. Alltid har jag inte varit mottaglig för det jag erhållit budskap om. Men successivt har det sjunkit in och nått en acceptans inom mig. Successivt har det även börjat visa sig genom det jag upplever och det jag kan göra. Då är det inte längre ett budskap med ord utan en faktisk verklighet för mig. Jag har inte endast kunna ta budskapet som en faktisk sanning om jag samtidigt inte kan uppleva det. Nu börjar jag även uppleva det.

Jag förstår nu varför jag känt mig som en utomjording på denna planet. Jag förstår varför jag inte förstått det som jag skrivit tidigare som jag upplevde redan som ett litet barn. Genom mitt arbete med att skingra illusionen av separation har jag börjat se mer, uppleva mer, känna mer, göra mer som har med anledningen jag är här att göra.

Mina frågor för tio år sedan var som sagt:
Vad sjutton gör jag här på denna planet egentligen?
Vad finns för mening i allt detta?
Vem är jag?
Varför är jag?

Idag vet jag att jag är en besökare av denna plats. Planeten jorden är inte mitt ordinarie hem även om jag har varit här många livstider i mitt ljusarbete, i mitt kall. Genom dessa många jordeliv har jag glömt bort vem jag är och skapat karma till mig själv. I detta nuvarande jordeliv fick jag nog och började ifrågasätta och successivt minnas varför jag från början kom till denna plats. Jag har fått hela mina sår från alla dessa jordeliv för att uppleva mig alltmer hel. Alltmer minns jag saker som jag redan är men glömt bort i denna densitet. Jag har besökt åtskilliga tidigare jordeliv i detta nuvarande för att läka det jag har gjort mot andra och det andra har gjort emot mig. Jag har börjat uppleva mina parallella existenser som den multidimensionella varelse jag är (som vi alla är). Jag har fått uppleva mig som andra galaktiska varelser som jag är parallellt som jag är en människa här på denna jord. Minnen av vad jag kan som dessa galaktiska varelser har börjat komma in i min nuvarande upplevelse som människa varav det galaktiska helandet jag börjat erbjuda är ett av dem.

Livet är inte längre endast som människa här på jorden. Det har expanderat bortom tid och rum och bortom jorden som människa. Jag förstår idag att jag är ett stjärnfrö (Starceed) med ett uppdrag här på jorden som har pågått längre än jag kan förstå. Jag har redan tidigare fått till mig information om detta men inte kunnat ta emot det som ”min” sanning.

Under en meditation på en Holy Fire® Karuna Reiki®-kurs såg jag mig själv utanför jordens atmosfär. Jag såg jorden från ovan som när de filmar från ”ISS stationen” där man ser atmosfären och en vacker planet. Orden ”detta är din arbetsplats” ljöd inom mig och jag sänktes ner i jordens atmosfär vilket var oerhört smärtsamt. Detta var en tid då jorden var i en nedåtgående spiral i totalt mörker. Mitt ”arbete” var att vända denna nedåtgående spiral mot totalt mörker till en uppåtgående sådan mot ljuset. Meditationen spolades fram till min nuvarande livstid där jag befann mig i min nuvarande roll som den jag upplever mig vara nu med de minnen jag hade då om att vara ljusarbetare med allt jag hittills hade gjort. Jag kände då att detta stämde och fick en insikt och en högre förståelse för det jag gör just nu. Fick även känslan att allt arbete sedan den dagen jag sänktes ner i jordens atmosfär nu börjar nå sin kulmen och att det är dags att vakna upp mer fullt ut och träda in i min roll som stjärnfrö i min fulla kraft. Kanske har jag haft sådana livstider även tidigare innan denna som jag ännu inte minns. Men det jag vet är att jag är ett stjärnfrö med flera galaktiska ursprung vars minnen börjar göra sig närvarande. Detta är inte längre någonting utanför mig i form av en tro eller att det kan vara så, utan en faktisk sanning och min faktiska verklighet. Detta är en avsevärd skillnad för mig.

Nu kan jag inte längre blunda för det. Jag har fått uppleva alldeles för mycket ”bevis” genom det som har hänt längs min inre resa. Jag kan inte stänga av det jag har fått uppleva och låtsas som att det inte har hänt. Samtidigt är det väldigt spännande att få se vad mer som är möjligt och hur livet verkligen expanderar bortom vad jag själv har förmågan att förnimma. Det jag som barn kunde känna men inte förnimma börjar nu bli min verklighet. Jag gör saker idag i mitt Galaktiska helande som jag inte trodde var möjligt för tio år sedan.

Livet visar nya sidor av sig själv genom mitt sökande efter svar. Svaren visar sig vara bortom vad jag i min vildaste fantasi kunde ha föreställt mig eller ens tro på. Nu upplever jag dessa svar som min faktiska sanning och det visar sig att jag är en besökare av denna plats som vi kallar för jorden, och jag har förmodligen varit här under lång tid i jordisk tidräkning. Jag kan känna en hemlängtan även om jag inte vet exakt vart jag längtar. Det är någonstans bland stjärnorna. Men det är inte dags för mig att åka hem ännu för jag har ett jobb att göra som den ljusarbetare jag verkar vara. Ett stjärnfrö (Starceed) med ett uppdrag att vända mörkret mot ljus. Detta är väldigt spännande och fascinerande för mig själv hur livet gav mig en käftsmäll att vakna upp ur illusionen till att uppleva min multidimensionella existens bortom tid och rum.

Vad mer är möjligt?

Det får livet visa mig. Jag följer endast mitt hjärta och gör det jag känner mig vägledd att göra via mitt högre jag. Då visar sig saker som är bortom vad jag idag kan tro på. Då får jag även uppleva denna verklighet vilket är hur häftigt som helst. Jag börjar minnas vem jag är bortom vad jag trott mig vara. Detta gäller inte enbart mig utan vi alla är mer än vi nu tror oss vara här på jorden. Vi alla har ett högre syfte inbäddad i vår upplevelse av att vara människa. Vi alla har Gudagnistan i oss men vi har kanske gömt den så duktigt och söker efter den i det yttre där den inte finns att finna. Det vi söker efter existerar inom oss själva, och när vi når detta inom oss själva visar sig ett helt multidimensionellt Universum bortom tid och rum.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: