Det är inte synd om oss

Vi människor har så många olika sätt att lämna bort vår kraft i tron om att vara någon som vi egentligen inte är. Vi agerar roller som vi även har identifierat oss med som i sin tur skapar falska jag som förhåller sig med egot som om detta vore den vi är. Egot i sin tur stärker den vi tror oss vara i en skapad föreställning om att vara någonting som vi inte är. Detta baseras på våra nuvarande sanningar om att vara någonting som även skärmar av den vi verkligen är inom oss själva.

När vi förhåller oss med egot som om det vore den vi är så är vi sårbara på sätt som egentligen inte är sant. Det är givetvis sant ur det perspektiv som vi upplever det igenom när vi väl befinner oss där. Men ur ett annat perspektiv är det endast en illusion av separation. Den som såras när vi förhåller oss med egot är rollen som vi har identifierat oss med. Vi upplever oss bli sårade eftersom rollen inte är äkta och är mycket instabil. Rollen tar åt sig eftersom den har skapat sig en föreställning om att vara någonting och blir påverkad om någon säger eller gör någonting som får den instabil.

Samtidigt har vi skärmat av den vi verkligen är inom oss själva när vi förhåller oss med egot och dessa roller som är våra falska jag. Vi ser inte längre spegelbilden som händelsen visar oss. Istället agerar vi oftast emot det som visar den vi i själva verket är inombords. Detta kan vi se hända överallt i världen och de flesta konflikter baseras även på detta. Vi tar inte åt oss budskapet från det yttre utan tycker istället synd om oss själva eller blir arga för att någon annan har sagt någonting till oss om vår roll som förhåller sig med egot som vi inte uppskattar. Vi har identifierat oss så hårt med dessa roller så det råder ingen tvekan om att detta verkligen är den vi är. Det vore inte längre någon illusion om vi verkligen såg igenom den. Det är först när vi börjar reversera formningen och avidentifierar oss ifrån dessa roller som vi börjar se igenom illusionen och även vad som har skapat den. Inom illusionen är allt annat fullkomligt nonsens.

Vi lever i vår illusionsbubbla där vi tror oss vara någon vi inte är. Vi har stängt av och lever i en slags drömvärld. Denna illusionsbubbla förhåller sig inom de sanningar som vi har erhållit från vår uppväxt, och detta är nu den egna världen som vi upplever. Vi tror att alla andra upplever samma värld. Men alla inom illusionen av separation upplever sin egen bubbla av sanningar som är isolerad ifrån andras isolerade bubblor. Det är som att gå med skygglappar och tolka verkligheten därigenom. Det existerar mer men vi kan inte se det och är inte heller öppna för det.

Inom denna illusionsbubbla existerar alla dessa roller som vi har identifierat oss med som i sin tur förhåller sig med egot. Det är nu egot som styr och ställer över livet medan den vi verkligen är får stå åt sidan för egots framfart. Inte förrän vi börjar ifrågasätta illusionsbubblan börjar den lätta upp. Men det är inte enbart en bubbla som förhåller sig utom oss själva emot andra, utan även en bubbla som förhåller den vi upplever oss vara utom oss själva. Vi lever som i en slags mellanvärld där vi inte har kontakt med den vi är inom oss själva och samtidigt tolkar vi världen utom oss som någon annan eller någonting annat. Hela upplevelsen av livet förändras på grund av detta. Det är givetvis inte helt ”svart eller vitt” eftersom vi pendlar mellan olika tillstånd att vara. Vi kan givetvis känna den vi är inom oss i omgångar. Detta är när vi känner oss nöjda med den vi är eller det vi gör, och även när vi kan känna kärlek så känner vi den vi är inom oss själva. Oftast förväxlas denna upplevelse med att det är någonting i det yttre som har orsakat detta (vilket är sant till en viss del). Men det är den vi är inom oss själva som vi kan känna. Det är även därför egot säger åt oss att det är det yttre som skapar denna känsla inombords eftersom illusionsbubblan inom oss själva förhindrar oss att inse att det är oss själva vi känner. Denna saknad av oss själva inom oss själva skapar en mängd olika falska behov som egentligen aldrig tar slut förrän vi sticker hål på illusionsbubblan av separation både ifrån andra och oss själva.

Upplever egot eller rollerna att någon annan har betett sig orätt emot oss, eller att livet upplevs orättvist. Då kan det skapa en känsla där vi tycker synd om oss själva. Vi ser inte vår egen storhet utan vår litenhet vilket är dessa falska jag som enbart är roller och inte vårt äkta jag. Vi förminskar oss själva och tar oss ännu längre bort ifrån vår egen kraft genom att tycka synd om oss själva. Vi tar inte emot budskapet av det som händer utan ser enbart elände i det som sker.

Eftersom egot skapar en spegelvänd upplevelse av livet så vill vi givetvis även att andra ska tycka synd om oss. Vi tänker att det är då de bryr sig om oss. Och om de inte gör det så upplevs de känslokalla och hårda. Men vad är det egentligen som händer när vi tycker synd om oss själva? Vi tar bort oss själva ännu längre ifrån den vi verkligen är. Vi förminskar oss själva och ser oss själva som offer för omständigheterna.

Allt som sker på denna jord gör det av en anledning. Det finns budskap i det som sker och allt är en orkestration av livet. Visst kan det upplevas väldigt hårt och orättvist på många plan här på denna jord. Men ur ett evolutionsperspektiv sker allt så som det behöver göra. Det finns lärdomar i allt som sker, även i de allra hårdaste upplevelserna. Om vi ser livet ur ett “jordiskt perspektiv” där detta livet är det enda. Då är det givetvis sant att det är orättvist och så hemskt stundtals. Men om vi ser det ur ett evolutionsperspektiv där livet fortsätter i evighet och detta är en av de upplevelser som vi har valt att få uppleva för att därigenom kunna höja vår medvetenhet om den vi verkligen är. Då kan alla upplevelser ge lärdomar emot en högre medvetenhet om den vi är. Även de upplevelser som leder till döden kan göra detta.

Här är vi kanske nu och tycker synd om oss själva för att livet är så hemskt och allt går käpprätt åt skogen. Det existerar ingen mening i någonting alls eftersom allt bara är ”skit”. Vi är så nere i det som händer att det inte finns någonting i denna värld som kan få oss att uppleva det annorlunda än så. Vi har så att säga skärmat av oss ifrån den vi verkligen är till en sådan grad att vi inte kan ta emot att det existerar en annan sanning än den vi upplever just nu. Illusionen av separation har ett sådant grepp om oss och genom att även tycka synd om oss själva som ett offer för omständigheterna så stärker vi denna illusion ytterligare. Sedan önskar vi även att andra ska tycka synd om oss för att bekräfta denna illusion ännu starkare vilket får oss ännu djupare in i gropen som vi har grävt till oss själva. Vi tänker att de bryr sig om oss när de tycker synd om oss. När de i själva verket stärker eländet som vi upplever just nu.

Det inte alls är synd om oss. Vi är helt fantastiska människor även om vi kanske upplever oss vara djupt nere i eländet just nu. Vi är inga offer för omständigheterna utan har just nu en upplevelse som är väldigt stark av separation ifrån den vi verkligen är. Men när vi är mitt i eländet så är vi inte direkt mottagliga för att höra detta.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: