Det finns inget helvete eller någon straffande Gud

Denna morgon åker jag inte buss till jobbet vilket är då jag brukar skriva dessa inlägg. Men ändå fick jag en känsla att skriva så jag sitter här i soffan med min frukost och skriver till er innan jag tar bilen iväg på ett ärende innan jobbet.

Min första känsla jag fick när jag vaknade var ”förlåt dig själv fri”. Jag undrade varför jag ska skriva om detta? Har jag inte varit tydlig nog när det gäller förlåtelse, är det inte gammal information? Vilket allt egentligen är. Jag skriver egentligen ingenting nytt till er, utan saker som ni kanske har glömt bort i denna jordupplevelse. Vi alla vet saker som vi har glömt bort när vi valde att inkarnera. Så det vi gör när vi når en högre medvetenhet om den vi är är att minnas igen eftersom ingenting egentligen har varit borta, utan det har endast suddats ut att inte befinna sig i vår närmaste medvetenhet i vår nuvarande upplevelse. Min nästa tanke som kom var att “Det finns inget helvete eller någon straffande Gud” och detta hör samman med min första känsla, det var endast en annan titel till samma sak.

Eller jo det finns ett helvete, och det är det du skapar till dig själv i tron om att du straffar någon annan. Helvetet existerar här på jorden och baseras på dina nuvarande sanningar i tron på bl.a. en straffande Gud och andra straff som du själv erhåller, eller tror dig ge någon annan medan du straffar dig själv. Du lever ett liv i tron om att det existerar ett straff dagen du dör om du har gjort något dumt, och vad som är dumt är oftast någonting som någon annan har bestämt. Så du känner dig inte fri att vara eller leva som du själv vill, eftersom det finns ett regelverk för hur och vad som är acceptabelt för att inte bli straffad. Ofta är dessa regelverk skapade för att mata den spegelvända egovärlden och håller oss i rädsla inom illusionen av separation. Tror du inte på den straffande Guden så kanske du straffar dig själv genom att leva i rädsla för det totala mörkret och tomheten den dagen du dör. Tänk om vi har blivit lärda lögner där inget av detta existerar utan att det är en massa påhitt för att hålla oss människor kontrollerbara och i ett egenskapat helvete.

Vi blir lärda olika saker som får oss att leva i rädsla och hålla oss själva i vårt egenskapade helvete. En av dessa saker är just vikten av förlåtelse som ofta tolkas spegelvänd när vi befinner oss inom den spegelvända illusionen av separation, vilken skapas av att vi tror oss vara någon som vi inte är och därigenom förhåller oss med egot som skärmar av vårt sanna jag, vilket i sin tur gör att vår spegelbild i det yttre inte längre är en spegelbild om vem vi är inom oss utan vi tror det är någon annan i det yttre som inte har någonting med oss själva att göra. Vi ser oss så att säga i spegeln och säger “Det där är inte jag!!!”. Denna spegelvända upplevelse av verkligheten är det som ställer till så mycket elände till oss själva, och den får oss att skapa ett helvete till oss själva.

Om vi ska se på förlåtelse vilket var min första känsla för detta inlägg så tror vi människor ofta att vi straffar någon annan person genom att inte förlåta dem om de har gjort oss något dumt. “Jag kommer aldrig att förlåta dig för det du har gjort!!!” kanske du tänker och går med ett agg mot den där personen. Du tror att du sitter på makten över hur den andra ska må och du tror dig straffa den andra genom att inte förlåta dem. Visst kanske de kan tycka det är jobbigt att du inte förlåter dem men det är deras eget straff att inte släppa sig själva fria från dig. Tycker de inte att det är jobbig att du inte förlåter dem så påverkar ditt agg emot dem ingenting alls. De kanske går omkring och mår hur bra som helst medan du går omkring och tror dig straffa denna person genom att inte förlåta dem.

Om vi ska titta närmare på den spegelvända upplevelsen av att inte förlåta så behöver vi se vad som verkligen händer när vi inte förlåter. Som jag skrev tidigare så tror du dig straffa någon annan genom att inte förlåta dem, men i själva verket straffar du dig själv och du håller dig själv i fångenskap i ditt eget helvete. För varje gång du minns en händelse där någon annan har gjort dig orätt. En händelse där du hyser agg emot en annan person som inte förtjänar att bli förlåten av dig. En person som du tror dig straffa genom att inte förlåta. Det som händer då när du minns detta är att du återskapar denna händelse i ditt minne, vilket skapar tankar inom dig om denna händelse som inte längre är ett nu. Och vad gör tankar? Jo de skapar känslor inom oss! Vilka känslor tror du skapas genom att du minns denna händelse? Jo exakt samma känslor som skapades då det var en händelse. Dvs. du skapar samma “hemska” känsla i din kropp varje gång du minns denna “hemska” händelse av den där “hemska” personen som du inte anser förtjänar förlåtelse. Dvs. du straffar dig själv medan du tror att du straffar någon annan. Du så att säga har skapat dig ett fint litet helvete där du är fången medan du tror dig sitta på makten över den andra personens mående. Detta är en väldigt spegelvänd upplevelse som många av oss människor går omkring med.

Huvudanledningen för dig att förlåta den andra person som gjort dig något dumt är att släppa dig själv fri ifrån händelsen, släppa dig själv fri från ditt helvete som du håller dig fången i. Visst är det skönt att kunna förlåta den andra personen även i det yttre för att slippa spänningarna som skapas mellan er. Men den andra personen kanske också är i sitt egenskapade helvete och inte tar emot din förlåtelse av dem. De kanske fortfarande tycker du är “knäpp i huvudet” eller vad det nu var för någonting. Släpp det bara och förlåt personen mentalt inom dig själv för din skull, för att släppa dig själv fri från bojorna. När du gör det så påverkar inte den andra personen dig längre, när du minns händelsen så har den ingen laddning längre och skapar inte samma känsla i din kropp. Den är endast ett urladdat minne av någonting som har varit och inte längre är. Du har släppt dig loss från ditt egenskapade helvete.

Om jag ska spinna vidare på förlåtelse så handlar det även om de saker där du inte kan förlåta dig själv för att du har gjort någonting dumt. Du kanske försöker be om förlåtelse till den andra personen men de vägrar att ta emot din förlåtelse eftersom de nu tror sig straffa dig medan de sitter i sitt egenskapade helvete. Här behöver du inse att det är deras val om de vill sitta i sitt helvete eller inte, inte ditt. Du har inte makten över vad någon annan gör, och du är inte heller ett offer för det. Har du försökt be om förlåtelse och de inte tar emot den är det deras problem, inte ditt. Men förlåt dig själv för det du gjort som du ansåg inte var rätt. För det är samma sak här, du straffar dig själv om och om igen för det som blev tokigt. Du erhåller samma känsla i din kropp, du håller dig fast i ditt eget helvete åter igen. Släpp dig själv fri från det och förlåt dig själv och vänta in på att bli förlåten av den andra om de så gärna vill hålla sig själva i sitt helvete. Det är deras val, inte ditt och du är herren för din upplevelse, och de för sin.

Som du förstår anser jag att helvetet existerar redan här på jorden när vi inte minns vem vi är och upplever en spegelvänd upplevelse av verkligheten genom den spegelvända illusionen av separation.

Men hur var det med den där straffande Guden som får oss leva bakbundna? Existerar den? Nej det existerar ingen straffande Gud, eftersom vi är Gud i en upplevelse utav det. Med andra ord kan vi säga att vi är vårt Högsta Jag, Medvetandet, Källan m.m. som upplever sig själv genom en illusion av separation. Vi är som små barn till källan/Gud, eller som Gudagnistor som har glömt bort vem vi är. Skulle vi då straffa oss själva för att vi har valt att glömma för att få uppleva en upplevelse genom illusionen av att tro oss vara någonting annat för att få uppleva oss själva genom den formen? Nej, det är inte sant! Det existerar inte någonting sådant som en straffande Gud. Den som straffar dig är endast du själv återigen. Dvs. ditt egenskapade helvete. Egentligen finns inte några regler för hur du ska vara, även om vi har skapat dem här på jorden i ett försök att hålla oss i ordning genom att få oss att tro på att den straffande Guden existerar. Däremot existerar det Universella lagar för skapelsen som påverkar oss på olika sätt baserat på det vi gör. Dessa Universella lagar för skapelsen är där för att kunna höja medvetenheten om den vi är, vilket är själva meningen med livet.

Vi är vårt högsta Jag/Gud som valt att uppleva “livet” genom att separera sig själv ifrån minnet av sig själv. Detta är det högre jaget. Det högre jagets strävan är nu att minnas igen. Lite som en kurragömmalek med sig själv. Ett sätt att minnas är att inkarnera ett lägre jag i en kropp på låt säga planeten jorden för att uppleva sig vara du. Som dig här på jorden har du glömt ytterligare vem du är som ditt högre jag och upplever ofta en spegelvänd illusion av separation som jag skrivit om tidigare. Allt vi gör påverkar medvetandet. Eller med andra ord: Allt vi gör påverkar den vi själva är som allt som är, Gud, Det högre jaget.

Agerar vi omedvetet emot någon annan, så agerar vi omedvetet emot oss själva som vårt högsta jag. Agerar vi kärleksfullt emot någon annan, så agerar vi kärleksfullt emot oss själva som vårt högsta jag. Och resan genom “livet” var att nå en högre medvetenhet om vem vi egentligen är igen som vårt högsta jag. Agerar vi omedvetet hamnar det på läroplanen att bli medveten om så att säga. Vi kan kalla det för karma men det är egentligen inget straff det heller, utan en läroplan emot en högre medvetenhet om den du verkligen är vilket är “livet”. Livet är en upplevelse att minnas vem du är återigen. Så det existerar inget helvete dagen då du dör. Som jag ser det hamnar du i motsvarande medvetenhet i det ickefysiska som du befann dig i i det fysiska till en början. Sedan återgår du till den samlade medvetenheten som ditt högre jag som minns alla inkarnationer sedan dagen du valde “livet” som ditt högsta jag. Med din högre jags medvetenhet får du sedan återse “livet” på jorden. Du får se hur du agerat omedvetet mot andra, hur detta kändes i dem och i de andra som blev påverkade av det av den andra personen. Hela kedjans känslor får du känna och se på som ditt högre jag. Inte som ett straff utan för att nå en högre medvetenhet om ditt tidigare omedvetna agerande. Dvs. hur du får en annan människa att känna sig här på jorden kommer du få känna själv sedan när du lämnar denna upplevelse i denna revision eller vad vi ska kalla den. Du får även känna hur denna persons vänner, familj, eller vem som än påverkades av detta du gjorde. Kanske inser du att du behöver lära dig mer om detta för att nå en högre medvetenhet om ditt tidigare omedvetna agerande så du väljer en inkarnation där du själv får uppleva det som du tidigare påverkat andra. Inte som ett straff utan för att erhålla denna högre medvetenhet igenom vilket är meningen med “livet”.

Samma sak sker med allt kärleksfullt du har gjort mot andra. Där du har agerat medvetet och kärleksfullt får även du känna hur du fick dem att känna, och genom alla dess följder.

Så det blir som en liten revision när vi lämnar denna upplevelse för att se hur själva upplevelsen var. Du kan även som ditt högre jag studera upplevelsen i efterhand i den övre världen för att lära dig ännu mer utav den även om du inte inkarnerar in i den igen, vilket du också kan göra. Du kanske känner att jag försöker igen, och denna gången ska jag minsann klara av dessa svårigheter jag inte klarade sist. Du kan jämföra detta liv med ett datorspel. Första gången du spelade gick det inte så bra, men med tiden blir du skickligare och kan hantera spelet/”livet” med galans.

Det existerar alltså inget helvete annat än det du skapar till dig själv, och det existerar ingen straffande Gud annan än den du blivit lurad att tro på vilket är sätt för att hålla dig under kontroll. De Universella reglerna existerar för att du ska nå en högre medvetenhet om den du är. Så de i sig själva orkestrerar ordningen. Visst är det bra med några riktlinjer så det inte är okej att gå och döda och skada varandra, vilket vi ändå gör. Men vi kommer att få känna hur vi fick andra att känna sig, så det balanserar upp sig tillslut ändå. Observera återigen att det inte är ett straff utan enbart för att nå en högre medvetenhet både genom det vi agerat omedvetet och medvetet. Allt är bra, och allt ordnar sig, för allt är du i en upplevelse utav det. Det existerar inga andra egentligen eftersom allt är ett och från samma källa som vi kan kalla Gud.

Bara genom medvetenheten att du kommer att få känna hur du får andra att känna sig kan vara en riktlinje att förhålla sig till även här på jorden. Då kanske människan skulle få sig en tankeställare innan man agerar orätt mot någon annan för egen vinnings skull. Men det är just detta som de falska jagen och egot skapar genom den spegelvända illusionen av separation.

Vi har ju glömt bort vem vi är och ser oss i spegeln och säger: Detta är inte jag! Du är dum! Du är elak och jag kommer aldrig att förlåta dig för jag kommer straffa dig i all evighet medan jag egentligen sitter i mitt eget helvete och straffar mig själv, ser mig i spegelbilden och blundar och säger lalalalala jag varken ser eller hör för jag vet minsann vem jag är. Jag är den här klumpen av kött och blod som lever en stund och kan roffa åt mig massor på andras bekostnad för sen när jag dör kommer allt ändå att bli svart och jag kommer undan med allt 😀 Så jag lever röjarlivet som en gangster, tills jag sedan får återuppleva allt jag gjort mot andra och fick mig en liten bonuslista på läroplanen. Hoppla, nu fick jag ta lite kvällskurser för att komma igen på årskurs 2 (även om det inte är något straff).

Så rådet jag har är: Var kärleksfull och omtänksam mot andra, och var kärleksfull och omtänksam emot dig själv också. Förlåt alla andra för din skull, och förlåt dig själv för din skull. För att släppa dig själv fri att leva ditt liv genom kärlek och omtanke. Det existerar inget helvete annat än ditt eget, så släpp dig själv fri från det och lev i himmelriket istället. Även himmelriket är här på jorden just nu, och inte någon annanstans i någon avlägsen framtid. Himmelriket är inom dig själv, det är ingen plats, det är ett sinnestillstånd som du själv kan skapa, och den har ingenting med illusionen här på jorden att göra utan med dig som den du verkligen är. När du ser vem du är och kan känna det så känner du kärleken porla inom dig, du ser en molnformation och blir helt salig, den där vackra solnedgången som speglar sig i vattnet, alla vackra själar som du ser igenom deras egna illusioner om vem de är. Du ser allt klart och du ser kärleken genomsyra illusionen de upplever. Ty de vet inte vem de är när de agerar omedvetet. För de är allt i tron om att de är någon annan.

Ha en fin dag!
Teppo

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.