Jag är inte… (roller, fack och förutfattade meningar)

Häromdagen när jag åkte bil så spelades det musik i stereon som hade en religiös anknytning. Det var en vacker musik och den fick mig att tänka på hur ofta vi försöker finna svaret utom oss själva. Vi söker i saker, i religioner, i andra människor, i allt möjligt där vi tror oss finna svaret på det vi saknar. Ofta söker vi efter någon som ska komma och rädda oss eftersom vi själva inte anser oss ha förmågan att transformera saker i vår glömska om den vi i själva verket är. Några dagar senare ringde det på dörren och det var två personer som ville prata med mig om livet och om Gud och bibeln. De frågade mig om jag någonsin hade funderat över livet och dess mening. Det blev ett väldigt intressant samtal mellan oss med en ömsesidig respekt för varandras lite olika syn på livet. De lyssnade på vad jag berättade om livet och jag lyssnade till dem. Jag åkte dock aldrig för att lyssna på föreläsningen från bibeln som de erbjöd mig göra. Men jag respekterar dem fullt ut för deras syn på livet. Alla har vi olika perspektiv att uppleva livet ifrån och alla är de giltiga och ger oss de upplevelser vi behöver just nu.

Dessa händelser fick mig att känna att jag skulle skriva lite om de roller vi agerar. De fack som vi försöker passa in i eller försöker sätta någon annan i. Och även de förutfattade meningar som man ofta kan ha. När jag skriver så använder jag ofta mig själv som exempel. Men det handlar egentligen inte om mig, utan om dig och din förmåga att ta tillbaka kraften av den du i själva verket är inom dig själv. Att vara den du är, som du kom för att vara. Jag använder mig själv och min inre resa för att hjälpa dig på din. Kanske kan någonting som jag har varit med om längs min inre resa hjälpa dig med ditt liv på något sätt. Detta är den verkliga anledningen till att jag överhuvudtaget skriver. Att kunna hjälpa min medmänniska vidare i sitt liv och finna att livet faktiskt har en mening som är så mycket mer än vad man någonsin själv kunde ha föreställt sig. Jag finner fortfarande saker som överskrider vad jag tidigare har kunnat ta emot som en sanning. Jag är även fullt medveten om att detta aldrig kommer att ta slut så länge jag har ett öppet sinne och välkomnar det nya in i mitt liv utan några som helst förutfattade meningar om vad det är och vad dess betydelse är för mig och mitt liv.

Det jag har kommit fram till under min inre resa är att anledningen till att vi söker efter en frälsare eller någon som ska komma och rädda oss är att vi inte längre kan känna den vi i själva verket är inombords. Vi har lämnat bort vår egen kraft till någon annan eller någonting annat. Anledningen till att vi inte längre kan känna den vi i själva verket är inombords hänger samman med vår uppväxt och de sanningar och roller som vi har tagit på oss och identifierat oss med. Under hela vår uppväxt har vi tagit till oss olika sanningar om vem vi är av andra. Vi har även börjat agera roller baserat på detta som vi tror oss vara men inte är.  Dessa saker som vi har identifierat oss med förhåller sig i sin tur med egot, och detta skärmar av den vi verkligen är inom oss själva. Detta får oss att söka efter det utom oss själva istället. Till och med språket är så förvillande eftersom den ytterligare spär på illusionen av att vara någon som man inte är. Dessa förutfattade meningar gör det ytterligare vilket även försöker sätta oss i olika fack för att kunna relatera till det från olika perspektiv där man själv befinner sig.

De som ringde på dörren som ville prata om bibeln hade sin syn på saker och ting vilket kanske inte riktigt överensstämde med mitt perspektiv att se på det. Öppenhjärtat talade jag om livet för dem från mitt perspektiv att uppleva det. Jag förklarade för dem att jag aldrig någonsin igen kommer att sätta mig i något fack eller begränsa mig till endast en religion eller ett sätt att tänka. Ska jag vara religiös så tar jag i så fall in alla religioner och tar till mig det som känns rätt i mitt hjärta från dem alla. Jag kommer aldrig säga att jag inte kan ta till mig en sanning från en religion för att jag skulle tro på en annan. Detta är för mig ett begränsat perspektiv där man blundar för helheten. Jag berättade för dem att jag kallar det för livet istället. Jag upplever att alla dessa religioner har sanningar även om jag inte är påläst på dem. Även att de förmodligen har tolkats om en hel del med åren. De såg det som så att sanningen stod i bibeln. Visst kan det vara så men den som läser den tolkar sedan det som står baserat på sin egen nuvarande medvetenhet om den de själva är och livet som sådant. De höll med mig om detta. Det var ett trevligt ödmjukt samtal vi hade och de var riktigt fina människor som ville väl.

Om man ska se till språket och våra förutfattade meningar om saker och ting och även om att sätta saker i olika fack.

Jag är inte religiös…. även om jag “tror” på Gud.

Anledningen till att jag “tror” på Gud är inte för att jag skulle vara religiös, vilket man kan få den förutfattade meningen utav. Utan för att jag kommunicerar direkt med “honom” i stort sett varje dag. Jag skriver “honom” inom citationstecken eftersom jag känner en maskulin energi med Gud. Andra kan känna en feminin energi istället. Som jag ser det har Gud inget kön för Gud är för mig ingen man med vitt skägg som står på ett moln på himlen. Gud är för mig “allt som är”. Vi kan likväl kalla det för källan, högsta jag, Jag är, medvetandet och så vidare. Eftersom ordet Gud har används i så många olika sammanhang är det även ett väldigt laddat ord. Man har krigat i Guds namn och gjort en mängd andra konstiga tolkningar av vad man kan göra för att sedan skylla på sin tolkning utav det. För mig finns ingen laddning i Gud utan detta är ren ovillkorlig äkta kärlek vilket är källan själv. Den har en rejäl kraft och känns ordentligt när jag smälter samman med Gud (vilket jag gör ibland). Energin tar sig ner genom kronchakrat och brukar stanna vid bröstet med en rejäl kraft.

Jag är inte kristen… även om jag “tror” på Jesus.

Det är samma sak här. Jesus även kallad Sananda kallar jag väldigt ofta in under healingsessioner. Jag kommunicerar med honom och smälter även samman med honom. För mig är Jesus/Sananda en uppstigen mästare relaterad till kristusenergin vilket för mig inte har någonting med att vara kristen att göra.

Jag sätter även “tror” inom citationstecken för jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på ett annat sätt just nu. För det är egentligen ingen tro när jag kommunicerar medvetet med dem och arbetar ihop med dem. De är helt fantastiska och jag älskar att få hjälp utav dem med allt möjligt. De är som mina kollegor i ljusets tjänst, eller energier som har olika karakteristiska drag. Samma sak är det med ärkeänglar och andra energier att de alla har sina karakteristiska drag och känns olika. Precis som vi människor känns olika att vistas tillsammans med så är det exakt så även med Gud, Jesus, Änglar med mera. De är olika och känns olika att ha i sin närvaro. De alla har oftast humor och tar livet inte så himla hårt som vi människor ofta gör. Det finns alltid ett sätt att lösa saker och de ser ur det högre perspektivet av livet. Därav är det gynnsamt att ta emot deras perspektiv att se på saker och ting när man själv kanske har det tungt och jobbigt och man har snävt av sitt eget perspektiv till det som händer just nu.

Ser man till språket så är man varken religiös eller kristen egentligen, eftersom detta inte är någonting som man är, utan någonting man tror på eller ett fack där man placerar någon.

Vi säger oss vara så väldigt mycket.

Jag är inte en författare…. men jag har skrivit en bok.

Detta svarar jag ofta till dem som får höra att jag har skrivit en bok. Är du en författare säger de? Nej det är jag inte. Men jag har skrivit en bok svarar jag lite skämtsamt. Författare är en titel på någon som har skrivit en bok, och jag är inte denna titel.

Jag är inte min kropp…. även om jag befinner mig inom den just nu.

Jag är inte mina tankar… även om jag tänker dem just nu.

Jag är inte en pappa… även om jag agerar den rollen just nu.

Jag är inte någonting, jag är, men inte någonting.

Under alla år på min inre resa har jag successivt avidentifierat mig ifrån saker som jag tidigare hade trott mig vara. Detta kan vara roller, förhållande till någonting, saker och så vidare. Det som jag hade identifierat mig med skapade ett falskt jag som förhöll sig med egot. Egot skärmade i sin tur av mitt äkta jag inom mig själv. Genom att avidentifiera mig ifrån detta kom jag allt närmare mitt äkta jag inom mig själv vilket i sin tur fick mig att erhålla kontakten med mitt högre jag, och därigenom mitt högsta jag, eller Gud om man vill. Orden spelar egentligen ingen roll utan det är känslan och upplevelsen inombords och utombords som påverkas utav det. Att känna Gud inombords är samma sak som att känna kärleken inombords. För Gud är kärlek och kärlek är den energi som vi kallar för Gud eller för den du är eller allt som är. Eftersom allt är ett så är även den du är allt som är. Detta kan låta djupt men det är inte “allt är ett” förutom den du upplever dig vara. Det upplevs endast som så när du har skärmat av ditt äkta jag och upplever dig separerad ifrån källan vilket vi kan kalla Gud.

Under denna inre resa märkte jag hur ofta vi anser oss vara någonting. Jag är en författare, jag är en pappa, jag är religiös, jag är kristen och så vidare. Jag märkte även hur ofta människan har ett behov av att sätta in en annan person i ett fack för att kunna relatera till denna person i förhållande till sig själv. Det är som att egot vill se var den andra personen förhåller sig i rang i relation till en själv för att veta hur man kan vara med den andra personen och vad som är okej att säga. Du är rik och jag är fattig, du är snygg och jag är ful och så vidare. Inget av detta är sant. Vi är inte dessa saker utan det är alltid i relation till någonting annat och även beroende på vilket perspektiv man själv upplever livet igenom. Den som är rik med mycket pengar kanske känner sig fattig eftersom de inte kan känna sitt äkta jag och alltid känner en brist. Medan den som inte har så mycket pengar kanske känner sig rik eftersom de redan anser sig ha allt som de någonsin kan tänkas behöva och även kan känna den de verkligen är och den överflödskänsla som detta för med sig.

Allting är i relation till någonting annat inom illusionen av separation . Bortom illusionen av separation existerar inte detta på samma sätt. Man är inte längre någonting, utan man endast är. Ödmjukheten inför varandras olikheter kommer med detta också. Det är okej att tycka olika eller tro på olika saker. Därför blev samtalet med dessa personer som ringde på dörren väldigt harmoniskt och fint eftersom där inte fanns någon laddning av att vi var tvungna att tycka samma. Att kunna glädjas åt andras lycka är också någonting som kommer i samband med upplösningen av separationen. Eftersom allt är ett så gläds man åt “andras” lycka som om det vore sin egen. Att nå den du är, som du kom för att vara är att finna kärleken och friheten inombords av att vara den du verkligen är. Detta ger en frihet eftersom jakten är över. Du söker inte längre efter att vara någonting eftersom du redan är det. Du saknar det inte längre eftersom du känner det inom dig själv.

Gud är inte någon annan utan den du är inom dig själv. Det vill säga den högsta aspekten av dig och alla andra som man når inom sig själv genom sitt äkta lägre jag, som når sitt högre jag, som når sitt högsta jag(Gud, allt som är, Jag är och så vidare). Svaren finner du även inom dig själv vilket det yttre även speglar till dig. Hela tillvaron här på jorden får en mening ur ett högre perspektiv. Det är som en orkestration av livet både inombords och utombords där allt hänger samman och allt är ett. Visst kan detta stå i bibeln och man kan tro på det. Men som jag ser det handlar det inte om att tro, utan om att leva det och därför kallar jag det för livet. När du väl kan känna det inom dig själv så vet du att det är sant för dig. Detta är egentligen det enda som betyder någonting. Hur du känner dig och mår och upplever livet är vad som betyder någonting. Att någon annan ska tycka samma som dig eller uppleva samma som dig är egentligen oviktigt. Även om det givetvis kan vara trevligt att ha någon att dela med dig av dina upplevelser med som kan förstå ur ett liknande perspektiv. Detta kan vara väldigt givande när man ger till varandra helt villkorslöst med äkta kärlek utan att se ner på varandra eller försöka kategorisera in varandra i ett fack.

Var du än är, vad du än tror på och vad du än gör så respekterar jag dig fullt ut. För du är helt perfekt just så som du är. Känner du inte detta själv så behöver du endast skala av de roller som du har identifierat dig med så kommer du därigenom att komma allt närmare den du i själva verket är inom dig själv. Då kan du känna det eftersom du är det. Du är den du är. Vilket inte är någonting, utan allting.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: