Jag förstår inte?

Varför är det så att människor behöver envisas över att hela tiden vilja ha rätt och att någon annan behöver har fel? Varför kan man inte bara acceptera att det existerar olika sanningar och att de alla är sanna sett ur det egna perspektivet?

Varför är det så att människor har en sådan förmåga att vilja paketera allt i något slags regelverk som tar bort det magiska ur det bara för att man själv ska kunna förstå eller för att det ska bli accepterat av andra? När det även finns en kosmisk sanning som går bortom vad vi just nu kan förstå. Vilket skulle få mänskligheten att utvecklas ännu längre om man bara öppnade sig för möjligheten att gå bortom rädslan för det nya.

Varför är det så svårt för människor att öppna sina hjärtan på grund av en rädsla att kunna bli skadad av någon annan? När man samtidigt stänger ute sig själv ifrån den man i själva verket är inom sig själv, och även stänger ute det som speglar en själv utom sig själv.

Varför vill människan placera in sig i en hierarkisk struktur där man antingen är mer eller mindre än någon annan? När man i själva verket är ett och enbart förhåller sig till olika roller under detta jordeliv.

Varför beter sig människan som den gör gällande makt och pengar vilket får både människor och vår egen planet att fara illa på grund av detta? När vi i själva verket åter är ett och enbart förhåller oss till olika roller under detta jordeliv.

Varför blir människor osams och till och med krigar för att man tycker olika? När det egentligen finns olika sanningar som baseras på vår nuvarande medvetenhet om den vi själva är, och vi alla har olika nivåer av medvetenhet.

Varför tycker vissa människor att det är okej att hälla ut gifter i vattnet enbart för att de har fått betala en annan människa för att få godkännande att göra det? Och varför tycker vissa människor att de har rätt att ta betalt för att därigenom ge andra människor tillåtelse att få förorena vattnet?

Varför skövlar människor planetens resurser för pengars skull? När vi i själva verket behöver dem för att kunna överleva på denna planet.

Varför är det så svårt för människor att vara ödmjuka och kunna glädjas över hur andra lyckas istället för att tycka det är orättvist? Eller att vara ödmjuk när man själv är väldigt duktig och hjälpa andra, istället för att sätta sig själv på en piedestal av att vara mer eller bättre än andra.

Det har funnits så mycket som jag inte har kunnat förstå gällande detta jordeliv. Under hela mitt liv har jag varit förundrad över hur människan har haft förmågan att bete sig som den gör. Redan som litet barn kände jag att dessa människor borde växa upp och inse att det inte är rätt att hålla på som de gör. Det kändes som att se vuxna människor bråka på ett sätt som småbarn gör men med större saker som påverkade många fler människor.

Idag ser jag det på ett annat sätt. Jag förstår nu bättre varför det är som det är på denna jord. Jag förstår även varför jag är här och har upplevt livet så som jag har gjort. I hela mitt liv har jag varit öppen och vägrat att stänga mig även om andra har sagt åt mig att inte vara så öppen utav mig. Visst har även jag fått hugg rakt in i mitt hjärta. Men ändå har jag valt att hålla det öppet. Det har känts viktigt på något vis och idag förstår jag varför. Jag är glad att jag inte stängde det för mycket att jag förlorade mig helt in i illusionen av separation. Jag förstår även att jag är här på jorden för att hjälpa människor att nå sin egen kraft som de når inom sig själva bara de släpper in sig själva dit igen.

Anledningen som jag ser det till alla dessa ”varför?” är för att vi människor har separerat oss själva ifrån den vi i själva verket är. Vi kan inte längre känna det inom oss eftersom vi har identifierat oss med allt annat som vi inte är. Jag kallar dessa identifieringar för falska jag. Dessa falska jag förhåller sig med egot som om detta vore den man i själva verket är. Men detta är inte äkta utan en falsk upplevelse av ett själv som även skärmar av vårt äkta jag inom oss själva.

  • Ett själv som hela tiden har behov av att ha rätt.
  • Ett själv som har behov av bekräftelse för att känna sig hel.
  • Ett själv som tar åt sig av andras åsikter om dessa falska jag.
  • Ett själv som måste placera sig själv i någon slags hierarkisk struktur för att veta hur man ska förhålla sig till andra.
  • Ett själv som mår dåligt på grund av att man har identifierat sig med elaka saker som andra har sagt under uppväxten som man sedan har börjat tro på.
  • Ett själv med behov av makt över andra för att kompensera för egots brist i det falska jaget.
  • Ett själv som aldrig får nog och alltid vill ha mer eller någonting annat.
  • Ett själv som söker efter kärleken utom sig själv eftersom man inte längre kan känna den inom sig själv.
  • Ett själv som projicerar kompensationer för den brist man upplever sig själv vara i dessa falska jag.
  • Ett själv som egentligen endast vill vara älskad och accepterad av andra.

Denna separation ifrån den man i själva verket är får människan att bete sig på en mängd olika sätt. Detta är i själva verket endast en kompensation för dess känsla av brist när man förhåller sig med egot som om detta vore den man är. Egot är en falsk kärna som ”låtsas” vara äkta, och eftersom den är falsk behöver den hela tiden kompensation för dess brist. Bortom detta inom sig själv existerar det äkta jaget. Man når det genom att avidentifiera sig ifrån dessa falska jag som man har skapat till sig själv för att bli älskad och accepterad av andra.

Det äkta jaget upplever tillvaron väldigt annorlunda emot det falska jaget.

  • Äkta jaget förstår att det existerar olika perspektiv att uppleva tillvaron och därav minskar behovet av att ha rätt.
  • Äkta jaget har inte behov av bekräftelse på samma sätt eftersom det redan känner sig hel.
  • Äkta jaget tar inte åt sig av andras åsikter om en själv eftersom det inte längre tar fäste i något falskt jag som upplever en brist.
  • Äkta jaget känner sig ett med andra och har inget behov av och kan inte förhålla sig till en hierarkisk struktur av att någon skulle vara mer eller mindre än en själv. Alla är lika värda.
  • Äkta jaget kan känna kärleken och kraften inombords och förhåller sig inte med falska identifieringar som andra har försökt att projicera på en.
  • Äkta jaget har inte samma behov av saker för att må bra eller för att känna sig hel. Det äkta jaget upplever redan detta inom sig själv.
  • Äkta jaget är känslan som vi kallar för kärlek.
  • Äkta jaget befinner sig i nuet och accepterar hur det är just nu vilket ger en känsla av fridfullhet och att allt är bra just så som det är just nu.
  • Äkta jaget gläds helhjärtat åt andra som lyckas och kan samtidigt känna samma glädje inom sig själv.
  • Äkta jaget är ödmjuk för varandras olikheter och accepterar dessa.

Svaret på det som jag tidigare inte hade förstått är att människan förhåller sig till falska jag som i sin tur förhåller sig med egot som om det vore den man är. Detta i sig skapar en illusion av separation ifrån den man i själva verket är. Den man i själva verket är är så mycket mer än man kan föreställa sig vara. Dessa falska jag som förhåller sig med egot är förminskande identifieringar ifrån den man i själva verket är. Ju mer man avidentifierar sig ifrån dessa falska jag, desto starkare kan man känna sitt äkta jag. Desto kärleksfullare upplevs även tillvaron både utom och inom en själv. Desto mindre falska behov skapas för att kompensera för egots (det falska jagets) brist eller saknad av det äkta jaget.

Allt detta sökande efter mer är egentligen ett sökande efter den man i själva verket är inom sig själv. Det som befinner sig utom en själv är endast spegelbilder om detta som man kan känna inom sig själv. Detta kan man använda sig av för att nå det äkta jaget. Det falska behovet efter någonting skärmar av det äkta jaget vilket gör att man inte känner sig nöjd med tillvaron. När man väl får det man tror sig behöva blir egot (det falska jaget) nöjd vilket åter gör att man kan känna det äkta jaget inom sig själv för en stund. Man tror att det är den yttre saken eller det behovet bestod utav när det i själva verket är det äkta jaget som man kan känna inom sig själv. Man upplever så att säga en illusion av att det är den yttre saken som skapar den inre känslan. När man sedan tröttnar på den saken så skärmas samtidigt det äkta jaget av eftersom egot (det falska jaget) skapar ett nytt behov vilket man återigen tror är någonting som befinner sig utom en själv när det i själva verket befinner sig inom en själv i form av det äkta jaget.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: