Kontraster, tidslinjer och olika versioner av verkligheten

Det finns oändligt många sätt att uppleva verkligheten. Ju längre jag har kommit längs min egen inre resa, desto märkligare upplevs det jag beskriver om min verklighet för andra som kanske inte har ifrågasatt sin verklighet ännu. Jag säger inte att det är så som jag kommer beskriva i denna text även om det är så min nuvarande upplevelse av verkligheten är just nu. Detta kan och kommer förmodligen att förändras ju längre jag kommer längs min ifrågasättande inre resa som ger mig allt djupare och högre svar om vem jag är, vad livet och vad verkligheten är för någonting. Med det sagt kommer jag aldrig att hålla den högsta sanningen om någonting. Den dagen jag anser mig hålla den högsta sanningen är då jag har stannat i min egen utveckling. Då finns inget nytt kvar för mig att uppleva längre, och när detta verkligen inträffar lär jag inte vara i en upplevelse som en människa här på denna jord i denna densitet.

I stort sett alla formas vi att uppleva en spegelvänd version av verkligheten till en början. Jag brukar kalla den för en spegelvänd illusion av illusionen av separation. Denna verklighet förhåller sig nästan enbart till det yttre. Den är fysisk och fast på det sätt som någon annan har bestämt åt oss under hela vår uppväxt. Det är egentligen inget konstigt med denna verklighet “för det är ju så den alltid har varit“. Därför finns det inte heller någon anledning att ifrågasätta upplevelsen utav den. Vi har blivit så vana att uppleva verkligheten spegelvänd så vi förutsätter att denna verklighet är den enda och det är så det är att uppleva livet här på jorden. Som dessa formade människor är vi begränsade i vår upplevelse av verkligheten och samtidigt är vi omedvetna om det eftersom vi inte känner till något annat som vi kan jämföra med.

Är denna verklighet sann? Är denna spegelvända verklighet som vi formas att uppleva den enda verkligheten som existerar, eller finns det andra verkligheter att uppleva här på jorden som en människa?

Den verklighet som var och en upplever är givetvis sann för den person som upplever den. Men det är inte den enda verklighet som existerar, utan det existerar oändliga verkligheter för oss att uppleva. Men så länge man anser sig ha den högsta sanningen om sin verklighet och den även är spegelvänd så kommer den att fortsätta vara den enda verkligheten för den personen att uppleva. Det vill säga en kraftigt begränsad upplevelse av verkligheten som en begränsad formad människa.

Den person som har denna begränsade upplevelse som enbart förhåller sig till den yttre verkligheten har oftast inte bearbetat sitt eget bagage, sina skuggsidor m.m. Detta gör att upplevelsen av den yttre verkligheten ständigt väcker upp detta bagage och dessa skuggsidor inom denna person. Eftersom personen samtidigt upplever livet spegelvänt så har upplevelsen av den yttre verkligheten ingenting med den de själva är att göra. Det som väcker upp sensationer inombords “triggar” personen att istället agera emot det yttre som speglade saker inom dem själva.

Om vi ser till det som sker i en version av verkligheten just nu så är det minst sagt stormigt. Denna tidslinje eller version av verkligheten upplevs som en nedåtgående spiral emot alltmer rädsla och mörker där allt känns hopplöst. Människorna som befinner sig i denna verklighet känner sig hotade till livet och trånar efter en frälsare som ska rädda dem ifrån sin egen upplevelse. Döden anser de oftast vara slutet på livet eftersom de är begränsade i sin upplevelse som människa inom denna verklighet. Det vill säga den spegelvända illusionen av illusionen av separation. De kan inte känna deras egen multidimensionalitet eller den livskraft som strömmar genom allt liv. De kan inte se gåvan i det yttre om vem de är i det inre, utan det mesta upplevs och tolkas och ageras spegelvänt inom denna verklighet.

Det finns även människor som befinner sig i en annan version av verkligheten. Dessa människor har börjat ifrågasätta deras egen formade sanning och upplever kanske inte världen spegelvänd på samma sätt som dem i det första exemplet. Inom denna tidslinje ser de andra perspektiv och möjligheter som de i det första exemplet kanske inte kan se eller ens förstå. Detta existerar helt enkelt inte inom den andra versionen av verkligheten. De människor som upplever denna version av verkligheten anses vara ett hot emot dem i det första exemplet eftersom de inte upplever det yttre hotet på samma sätt som dem själva. Även i denna verklighet existerar det en upplevelse av en nedåtgående spiral och ett yttre hot. Men hotet är av annan karaktär än de upplevde i det första exemplet. Detta innebär andra lösningar på hotet och andra sätt att agera inom verkligheten.

Mellan dessa två verkligheter eller tidslinjer uppstår det starka kontraster och konflikter eftersom de upplever så olika versioner av verkligheten. Inom båda tidslinjerna vill de få den andra att se deras verklighet, och båda är lika frustrerade över att de andra inte kan se deras version av verkligheten. Hur kan de vara så blinda, dumma osv.? Människorna i dessa verkligheter projicerar saker emot varandra och det uppstår fientligheter emellan dem båda.

Ödmjukheten är som bortblåst inom dessa båda verkligheter och fientligheten växer sig allt starkare mellan dem. Vänner blir ovänner, familjer splittras och mycket mer. Det är verkligen som om världen håller på att delas till två olika grupperingar återigen. Detta har skett historiskt mellan olika raser, kön, klass på samhälle m.m. och nu sker splittringen baserat på att vi upplever olika versioner av verkligheten och det som sker i det yttre.

Ingen av oss har den högsta sanningen om någonting medan vi är här.
Den som tror sig ha den högsta sanningen har stannat i sin utveckling!

Detta är vad jag ser hända i världen just nu. Vart jag än vänder mig ser jag dessa konflikter mellan människor inom dessa olika versioner av verkligheten.

För några dagar sedan började jag ställa mig själv lite nya frågor:
– Vad sjutton gör jag här på denna planet egentligen?
– Vad är min roll i denna värld?
– Vilken verklighet ska jag förhålla mig till?
– Ska jag engagera mig i dessa olika verkligheter, eller ska jag släppa taget om dem?

Det kändes helt ärligt hopplöst att vara här på denna jord. Hade vi inte lärt oss någonting?

Det jag kom fram till är att jag ska stå i min sanning och släppa taget om dessa kontraster och konflikter som pågår mellan dessa båda tidslinjer. Jag vet hur jag själv ser på det som händer just nu i den yttre fysiska verkligheten, och jag kan även känna energin utav det som sker. Andra behöver inte tycka samma som mig, vilket jag inte har ansett tidigare heller.

Sedan jag har varit ett litet barn har jag känt mig som en utomjording här på denna planet. Jag har aldrig förstått hur människan kan anse att det är rätt att döda varandra för en bit mark, eller för att man ska tro på samma Gud, eller förstöra moder jord och dess resurser på de sätt vi har gjort. På senare tid har jag upplevt detta ännu starkare pga. det jag upplever av dessa båda verkligheter som jag har beskrivit. Det är som att hela världen har blivit helt galen. Det är som att beskåda ett skådespel där människan är helt förblindad i sin rädsla för hotet och drar sig inte för att agera hur som helst för att inte dö eftersom de tänker att det är slutet på livet. Det är även här konflikterna och kontrasterna uppstår mellan de två tidslinjerna jag har beskrivit.

Sedan jag har varit ett litet barn har jag även försökt se till att det ska vara rättvist. Detta har fått mig att försöka medla och skapa denna rättvisa. När jag för några dagar sedan började ifrågasätta min roll i denna verklighet insåg jag att aspekter av detta fanns kvar hos mig. Detta hade fått mig att ta på mig andras verkligheter i ett försök att “rädda” dem ifrån hotet. Då jag känner energin från det jag fokuserar på har jag ständigt skiftat mellan att känna dessa tidslinjers upplevelse av varandra och sig själva. Detta har varit väldigt splittrande för mig och krävt ett massivt energiarbete för att åter stå centrerad i min kraft i den verklighet jag vill befinna mig.

Efter denna påminnelse till mig själv att verkligen vara centrerad i min kraft och verklighet och släppa taget om att försöka “rädda” någon har verkligheten skiftat totalt. Det är som att manifestationen av den verklighet man önskar förhålla sig till går mycket fortare nu än vad den tidigare har gjort. Jag kan fortfarande råka skifta tidslinje om jag ser dessa konflikter eftersom jag så lätt “tar på mig” eller känner energin i den tidslinje jag fokuserar på. Men allt fortare påminner jag mig själv att det inte är i den verkligheten jag vill befinna mig.

För något år sedan kände jag väldigt starkt att vi verkligen skiftar version av verkligheten i varje val vi gör. Det är som att det existerar oändligt med versioner av jorden inklusive allt som befinner sig här. Beroende på vilket perspektiv vi håller, de val vi gör och vad vi fokuserar på så förhåller vi oss i en viss version av jorden/verkligheten. När vi växlar tidslinje så existerar allt som existerade i den tidigare tidslinjen även här, men det har förändrat sig en del. I denna alternativa version av jorden/verkligheten har människorna som befinner sig här också gjort liknande val, fokuserat på liknande saker och håller liknande perspektiv av verkligheten. Detta gör att även om det är samma människor så beter de sig på ett annat sätt, möjligheterna är nya eftersom förutsättningarna på denna version av jorden/verkligheten också är förändrad.

För några dagar sedan när jag började ifrågasätta min roll här blev jag påmind om denna insikt som jag hade för något år sedan. Jag insåg att jag skiftade tidslinjer för varje sak jag fokuserade på, och eftersom kontrasterna är så starka nu så upplevs det väldigt starkt inombords vilket gör att jag känner mig splittrad mellan olika verkligheter.

Det jag känner nu jättestarkt är att det är viktigt (åtminstone för mig) att välja vilken verklighet som jag vill uppleva framledes. Vill jag förhålla mig i verkligheten där rädslan för hotet i det yttre existerar oavsett vilken version utav dem det är, och därmed följa med i dessa nedåtgående spiraler av mörker och ännu mer rädsla, eller vill jag välja en annan verklighet för mig att uppleva? Min frågeställning om vilken roll jag ska ha i denna värld fick mig att inse att jag inte är här för att rädda någon ifrån deras egen upplevelse av verkligheten. Jag släpper taget om denna last som jag hade tagit på mig att bära även om den egentligen aldrig har varit min. Detta har gjort att min upplevelse av verklighet har skiftat rejält.

Jag behöver inte längre fokusera lika starkt på att vara i mitt center och min kraft. Även om jag ibland behöver påminna mig när jag “råkar” känna in en annan tidslinje. Efter jag släppte taget om att “rädda någon” så upplever jag en väldigt stark frihetskänsla, och även en villkorslös kärlek som växer sig allt starkare inom mig själv. Jag kan känna hur en högfrekvent energi tar tag i mitt väsen och uppgraderar den till sin högsta möjliga potential just nu. Detta får kroppen och varje cell att vibrera och kännas som bubblande kolsyra och hjärtat att expandera och känna en allt starkare kärlek till allt som är. Inom denna version av verkligheten kan jag känna en distans till de andra verkligheterna jag beskrev. Jag kan se dem och uppfatta dem på ett sätt. Men samtidigt känns det som att jag håller på att lämna dem helt på ett sätt som är svårt att förklara. Vad detta innebär vet jag inte ännu. Det ger mig både en känsla av lite sorg och separation ifrån dem som ännu befinner sig i någon av de andra verkligheterna/tidslinjerna, och samtidigt en samhörighet med någonting mer, någonting mycket större än mig själv.

När jag befinner mig på denna tidslinje kan jag känna kärleken så mycket starkare till allt i det yttre och även mig själv. Bara genom att placera min medvetenhet i hjärtat så expanderar kärlekskänslan och hela jag känns som kolsyra så att kroppen nästan försvinner. När jag är ute och promenerar i mörkret känner jag så stark kärlek till den äldre damen med munskydd som är så rädd för det osynliga hotet. Jag känner så stark kärlek till paret som går hand i hand och har funnit kärleken till varandra. Jag känner så stark kärlek till hunden som livfullt rullar sig i snön. Jag känner så stark kärlek till det lilla barnet som precis lärt sig gå och håller sin pappas hand. Jag känner så stark kärlek till tiggaren vid ingången till Coop. Jag känner så stark kärlek till livet och verkligheten jag får uppleva som känns så upplyftande och fantastisk. Jag känner så stark kärlek till mina högre aspekter av mig, änglarna, hjälparna för att de är med mig i min upplevelse av verkligheten och stöttar mig närhelst jag behöver deras hjälp.

Det finns så många olika verkligheter som upplevs så olika att befinna sig inom. Det känns verkligen som det är nu vi ska välja vilken verklighet vi fortsatt vill uppleva. Som en splittring av tidslinjer på ett sätt. Det är nog därför det är så lätt att skifta mellan dessa olika tidslinjer just nu för att vi ska få möjlighet att få känna efter vilken verklighet som känns rätt för oss själva. Jag upplever samtidigt att vi behöver släppa taget om rädslan och om att försöka rädda någon annan ifrån deras egen upplevelse av verkligheten, och verkligen känna efter hur vi själva vill ha det.

Frågor att ställa till dig själv:
– Fokuserar jag på den verklighet jag själv vill uppleva?
– Behöver jag ändra fokus för att uppleva en verklighet som passar mig?
– Försöker jag rädda någon ifrån deras egen version av verklighet?
– Tror jag att min verklighet är den högsta sanningen och andra måste tycka samma som mig?

Det handlar alltså om att reflektera över sin roll i denna värld och vilken version av verklighet man önskar befinna sig inom. Genom denna reflektion kommer insikterna om vad som verkligen är viktigt för dig och hur du vill förhålla dig till den verklighet som du får uppleva.

Min insikt om att jag har försökt “rädda någon” för att jag hade tagit på mig rollen av att vara den som ser till att det ska vara rättvist har släppt mig fri ifrån den lasten. Detta kommer säkert förändra det jag anser är viktigt, och varför jag gör det jag gör. Intentionen känner jag redan är förändrad vilket kommer påverka mig mycket framöver. Det är inte längre viktigt om det jag gör hjälper någon. Men det är givetvis fint om det kan göra det. Jag känner att oavsett om någon fysiskt tar emot det jag förmedlar eller ger ut till denna värld så bidrar jag till den kollektiva medvetenheten som andra kan “tappa in på” och nå insikter igenom vilket i sin tur ändå hjälper någon. Men jag behöver inte veta vem det är eller att det är “jag” som har bidragit till det. Vi alla gör det på våra olika sätt. Alla är vi gåvor till denna värld på något sätt. Vi alla är unika och helt fantastiska på vårt alldeles eget sätt. Vi behöver inte vara samma, tycka samma, ha samma insikter för att kunna respektera varandra, vara ödmjuka emot varandra och kunna älska varandra.

Med dessa ord avslutar jag detta inlägg och ger mig ut på en promenad centrerad i mig själv där kärleken kan växa sig allt starkare. Jag kan nu känna vilken tidslinje jag kommer välja och jag ser fram emot de möjligheter jag redan nu kan känna existerar där, även om jag inte medvetet vet om vad de är.

All kärlek till dig oavsett vilken version av verklighet du upplever <3
Den är sann för dig. Mitt råd är att försöka finna en väg bort ifrån rädslan och finna kärleken inom dig själv istället. Där kan du må bra även om det stormar i det yttre.

Kram Teppo

2 kommentarer

  1. Hej! Så fint att läsa om dina insikter! Tack! Det här med att rädda andra tar jag till mig….I jobbet i vården ska jag såklart hjälpa så mycket det är möjligt och ge redskapen till självhjälp…men inse att patienten har ansvar också för sitt tillfrisknande…En balansgång….
    Och bra frågor att ha med sig!👍🙂
    Ha en fin dag!🤗
    Tove

    1. Hej Tove 💕
      Ja insikten om att rädda andra var viktig för mig. Hade inte sett att jag burit med mig detta sedan barnsben. Det gav en stor frihetskänsla att inte bära andras last.

      Vi är nog många som har tagit på oss att omedvetet bära andras last pga av olika orsaker. Även om de inte har bett om det. Det är som ett undermedvetet mönster som har hållit en tillbaka. Först efter insikten inser man hur tung den varit att bära.

      Ja det är verkligen en balansgång. Detta betyder givetvis inte att jag kommer sluta vilja hjälpa andra på de sätt jag kan. Men jag är inte här för att rädda någon ifrån någonting. Vi alla har vår unika resa genom livet.

      Tack för din kommentar Tove 🙏 Det är kul med återkoppling tycker jag.

      Önskar dig en fin dag också 🤗
      Teppo

Kommentera

%d bloggare gillar detta: