Tillträde till tomheten

Jag har både skrivit till er och spelat in en YouTube-video om att jag inte ska ge ut någonting på ett tag. Ändå sitter jag här denna morgon och skriver om processen jag är inne i just nu. Från början gjorde jag det för att sätta ord på vad jag jobbar med just nu för min egen skull. Men nu känner jag ändå att jag delar med mig av det. Kanske kan ni känna igen er i den process jag är inne i just nu.

Längs min inre resa har jag delat med mig av min inre resa och de insikter jag erhållit längs denna. Jag har gjort det för att hjälpa andra på sin resa. Här kommer orden jag försökte sätta på processen som pågår just nu längs min inre resa. Jag önskar dig all lycka till på din.


Jag är just nu inne i en process där jag behöver landa i tomheten, i ett djup långt borta inom mig själv. För att komma ner i denna tomhet kan inget annat vara kvar. Jag behöver rensa mig själv från allt som förhindrar mig att kunna landa där. När jag försöker känns det som att jag behöver sjunka ner till botten av ett hav men flyter på ytan som en kork. Jag behöver släppa taget, men om vad?

Jag lyckades slappna av och tvinga mig djupare ner i detta hav genom att böja mig och trycka på. Men det kändes konstgjort och jag känner att jag måste sjunka av mig själv. Inget krav kan finnas kvar på den jag är, och inget skydd kan finnas kvar om vem jag är. Jag måste vara helt naken och släppa taget om allt. Jag måste vara sårbar och lita på att allt är bra där nere på djupet. Jag måste vara redo att lämna allt. Jag måste vara redo att dö och bli uppäten av sjövarelserna på botten av detta hav.

Jag funderar på om jag kan lita på denna känsla? Tänk om jag blir lurad att släppa garden och därigenom attackerad när jag är där helt naken och oskyddad. Jag måste se över om jag är redo att vara i djupet av detta hav. Är detta endast min rädsla för att släppa taget om allt som spelar mig ett spratt? Håller jag mig kvar i någonting jag inte längre behöver som försöker förhindra mig att landa i denna tomhet, i djupet av detta hav?

När jag väl släpper allt finns inget kvar. Ingen identitet, inga roller, inga begrepp, ingen kropp, inget liv, inga relationer, ingenting! Jag måste vara redo att lämna allt detta i mitt sinne, och först då kan jag släppas in och få tillträde i denna tomhet för att bli ett med den.

Tomheten känns inte meningslös utan har ett syfte. Den är inkluderande av allt som är äkta men släpper inte in någon som ännu håller kvar i en illusorisk verklighet vilket detta jordeliv är. Därför behöver jag släppa taget om allt som definierar den jag tror mig vara här på denna plats för att få tillträde till denna tomhet. Jag måste även släppa alla förväntningar om vad som kommer hända för även mina förväntningar befinner sig inom denna illusoriska verklighet. Allt måste lämna och jag kan inte vara någonting.

Jag har redan varit på botten av havet och känt mig helt naken. Tänkt tanken att slamkryparna och andra sorters havsvarelser ska börja äta på mig när som helst. Jag håller mig ännu kvar i någonting och är inte helt redo ännu att släppa taget. Men om vad? Varför håller jag mig kvar? Är det en rädsla för det ovissa? Jag känner att jag måste släppa taget men ändå håller något mig kvar. Är jag inte redo att dö och lämna allt för att få tillträde in i denna tomhet? Var finns denna identitet som ännu håller mig kvar?

Jag kan redan smaka på hur det känns när jag väl släpper taget och får tillträde till tomheten. Allt är borta och jag smälter samman med allt. Det är en skön känsla men samtidigt ändå lite skrämmande. Tänk om jag fastnar i denna tomhet och inte kommer tillbaka när jag väl är där? Ändå känner jag att det är någonting för mig att hämta där. Eller rättare sagt någonting för mig att lämna för att få vara där. Det känns viktigt.

Vad finns där i denna tomhet bortom här där jag nu är? Vad är det som kallar på mig där inom mig själv?

Medan jag skriver känner jag att det handlar om en rädsla för förändring av någonting. Att släppa taget kan vara obehagligt för all trygghet är borta och jag är helt oskyddad i ett djupt hav med havsvarelser som är redo att äta upp mig. Är jag redo att bli uppäten och dö genom att vara så naken och oskyddad för att bli insläppt till denna tomhet? Det känns samtidigt som att bli renad från en livstid av form och därefter få träda in i en ny form (som kan se likadan ut) och fortsätta livet utan detta skydd jag lärt mig att sätta upp. Jag måste vara redo att dö för att leva igen bortom denna tomhet.

Jag fortsätter denna process och återkommer sedan i någon form oviss om vilken. Kanske lyckats jag släppa taget om allt och få tillträde till tomheten, eller så behöver jag fortsätta denna process med att avidentifiera den jag tror mig vara.

Detta känns som en milstolpe längs min inre resa. Det är så spännande att vandra längs denna väg. För nya saker händer hela tiden och jag blir vägledd att uppleva och göra saker jag tidigare inte har gjort. Nu behöver jag lämna allt för att komma vidare.

All kärlek till er!
Teppo

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.